Foto: Madonna.com
RYSSLAND Den 22 november hölls en farsartad sedlighetsrättegång i Sankt Petersburg med anledning av Madonnas tal om tolerans vid en konsert i somras. Amanda Lövkvist har översatt Alexandra Garmazjapovas reportage från rättssalen.
Den 22 november hölls en rättegång mot de bolag som arrangerade Madonnas konsert i Sankt Petersburg i somras. Nio käranden hoppades att den nyinförda censurlagen om homopropaganda skulle göra dem till miljonärer. De lämnade dock domstolen med tomma fickor, en saftig skuld för rättegångskostnaderna och en uppmaning från domare Barkovskij att läsa Europakonventionen.
Här kan du läsa journalisten Alexandra Garmazjapovas reportage från rättssalen. Detta drama, med tvära kast och osammanhängande utläggningar liknar mest ett pjäsmanus i bästa Bulgakovstil. Och vad tänkte domaren på när han valde att uppskatta rättegångskostnaderna till en summa som avslutas med symboliska talet 666?
/ Amanda Lövkvist
(Översättningen har tidigare publicerats på Lövkvists blogg Lindrig Huliganism)
”Och det finns de som tycker att en
korv ser ut som en fallos”
Alexandra Garmazjapova
Nio kämpar för rättvisan lyckades inte med att tilldöma sig 333 miljoner rubler (ca 70 miljoner kronor, övrs anm) från Madonna. Tvärtom blev de själva tvungna att punga ut med 22 tusen rubel var som ersättning för rättegångskostnader till konsertarrangören Planeta Pljus och till konsertlokalen Sankt Petersburgs sport- och nöjeskomplex. Den tredje svaranden, bolaget Muzikalnaja Industrija, fick rätt till 16 666 rubel i ersättning av varje käranden. Precis som förväntat kom inte Madonna personligen till rättegången, och det var synd…
Den show som domaren Vitalij Barkovskij ställde till med var svåröverträffad. Rättens ordförande drog på bättre än komikerna i Comedy Club (ett populärt rysk satirprogram, övrs anm).
Frågor som intresserade domare Barkovskij var bland annat: Måste vi säga upp alla kontakter med stater där enkönade äktenskap är tillåtna? Hur långt – hur långt in – måste en man gå för att det skall vara avgjort att det rör sig om en homosexuell kontakt? Hur skiljer man en full matros, som omfamnar sina kolleger på flottans dag, från en bög? Borde man kanske ge alla västerländska artister en kallelse till domstol automatiskt så fort de sätter sin fot på rysk mark? Och hur kan man genom att av misstag trycka på en tangent på tangentbordet råka hamna på Madonnas sajt på internet?
Käranden i rättegången, 9 aktivister från organisationen ”Rysslands medborgares fackförbund”, hade alltså begärt 333 miljoner rubel (37 miljoner var). Grunden för skadeståndstalan var det moraliska lidande de sade sig ha tillfogats av det tal för tolerans som Madonna höll under konserten i Sankt Petersburg den 9 augusti i år.
Kärandesidan redogjorde länge och noggrant för sin sak. De talade länge om moral och om sig själva. ”Vi är ansvarstagande medborgare och oroar oss för vårt fosterlands framtid” förklarade de. De beskrev den ”djupa känsla av förtvivlan” som de erfarit och de kritiserade de homosexuella för deras ”sexuella promiskuitet”. De förklarade att homosexualitet är en sodomitisk synd, och hänvisade därvidlag till Paulus skrifter. Madonna hade genom sitt tal ”tillfogat familjen som institution stor skada” och försökt att ”undergräva moraliska grundvalar”.
Enligt käranden har denna överlagda och offentliga aktion från sångerskans sida en negativ inverkan på barnafödandet. De förklarade att hennes uppmaning leder till att ”det blir modernt att ägna sig åt enkönade sexuella kontakter, vilket kommer ha en betydande inverkan på den demografiska situationen, vilket i sin tur kommer leda till en militär-politisk kris.
– En militär-politisk kris? frågade domaren.
– Ja, det kommer ju inte finnas någon som kan tjänstgöra i armén, förklarade kärandens representant.
/…/
Artem Dikarjev, advokaten som företrädde svaranden Planeta Pljus, höll sig kort och hänvisade inte till bibeln. Planeta Pljus är ett kommersiellt bolag som har slutit avtal med Madonnas företrädare, förklarade han. Genom avtalet förband de sig att arrangera konserten och de har inte satt sig in i showens innehåll. Han hänvisade till ett beslut från polisen att inte inleda förundersökning, eftersom konsertbesökarna inte hade uttryckt något missnöje och inte ställt till med någon oreda. Han förklarade att svaranden inte förstår varför de kärande, av vilka endast en verkligen besökte konserten, valde att titta på Madonnas framträdande på internet och på så sätt själva tillfogat sig moraliskt lidande. Dikarjev menade även att käranden inte hade lyckats bevisa att de tillfogats lidande, samt att det inte går att fastställa ett kausalt samband mellan detta eventuella lidande och Planet Pljus’ handlande.
/…/
Under rättegångens första timme var domaren gåtfullt tyst, kanske satt han och valde sina ord, men under den andra timmen började han tala. Han var mycket mån om att käranden skulle beskriva graden av sitt moraliska lidande, så färgstarkt som möjligt.
Men det verkade som om de nio käranden av någon anledning blev generade och de upprepade bara, som ett mantra, vad som redan sagts om sodomiter, nedrighet och sexuell perversitet.
Strax avbröts dock deras förvirrade mumlande av Darja Dedova, pressekreterare för Rysslands medborgares fackförbund. Hon berättade hur hon hade upplevt förolämpningen (först hade hon känt sig upprörd, därefter hade hon känt vrede).
– Jag, som kommer att bli mor i framtiden! Min man är här, och vi är förstås ännu inte en fullständig kärnfamilj, vi har ännu inte fått några barn, men… Det går fortfarande inte att jämföra våra demografiska problem med de demografiska problemen i Europa, där man uppfostrar barnen till neutrum! Man tvingar pojkarna att kissa sittandes och flickorna tvingas kissa ståendes! berättade Dedova, och delgav därmed rätten sin mycket ovanliga expertis.
De kärande vek sig inte för det faktum att de som gått på konserten gått dit frivilligt, och därmed kan sägas frivilligt utsatt sig propaganda. En av de närvarande i rättsalen hävdade att folk kanske hade velat ta sig ut men inte lyckats. Själv hade hon vid den fasansfulla tiden för den västerländska effektsökerskans propaganda befunnit sig långt därifrån, på Palatstorget, i väntan på en präst som skulle komma med vigvatten. De skulle rena torget, eftersom den orena Madonna höll konsert där 2009.
Käranden Marianna Skvortsova, med en bakgrund i den kremllojala ungdomsorganisationen ”Nasji”, som efter skandalen med bronssoldaten i Estland är utestängd från resor till EU, förklarade att hon – varandes en samhällsengagerad person – hoppas att denna rättegång skall se till att liknande framträdanden inte kommer äga rum i framtiden.
– Hur då? frågade domaren.
– Genom att detta blir en prejudicerande dom, förklarade hon.
– Aha, vi kanske helt enkelt kan ge alla västerländska artister en kallelse till domstolsförhandling, föreslog domaren. Man vet ju aldrig om de ställer till med något. Men varför demonstrerade ni redan innan Madonna kom hit? Visste ni att hon skulle begå detta brott, eller hoppades ni att hon skulle det?
Det visade sig att de kärande hade kommit till domstolen i tron att domaren kunde lösa alla de juridiska frågorna på en gång; det straffrättsliga åtalet mot Madonna, de administrativa anspråken, samt det civilrättsliga skadeståndet. Domaren läxade upp de kärandes advokater:
– Så ni tror att den domare i en civilrättslig process kan fatta beslut om att en person skall betala skadestånd, att en annan skall häktas och att den tredje skall frihetsberövas i 15 dygn? Jaha, och vart skall vi skicka Madonnas häktningsorder?
Käranden Oleg Bojkov klagade inför domaren på att pojkar i Danmark tvingas bära klänning och leka med dockor. ”Och dessutom är det tillåtet med enkönade äktenskap”, la han till med darrande röst.
– Så ni tycker att vi ska undvika kontakter med länder som tillåter enkönade äktenskap, frågade domare Barkovskij med ironi i rösten.
– Ja, det är det minsta man kan göra.
– Varför har ni inte framfört klagan mot Oliver Stones film ”Alexander den Store”? Varför just Madonna?
– Man måste ju börja någonstans. Och dessutom är Madonna en världsstjärna…
– Förolämpa inte Stone! Anser ni att Prideparader utgör propaganda för homosexualitet? Skulle en prideparad tillfoga er moraliskt lidande? frågade domaren.
– Ja, jag tycker det är djupt motbjudande.
– Och Europadomstolens avgörande, som fastslår att sexuella minoriteter har samma rättigheter som majoritetsbefolkningen och därmed skall ha rätt att genomföra prideparader, känner ni till det?
– Jag är inte skyldig att känna till det.
– Som patriot bör ni veta att vi är förbundna att följa Europakonventionen, fastslog domare Barkovskij.
När Bojkov fick höra att internationella konventioner står över rysk lag förklarade han att han tyckte det var olyckligt. Han höll därpå en utläggning om det inflytande i världen som Ryssland förlorat under 90-talet och om vilka steg som bör tas för att landet skall återvinna sin suveränitet. Domaren utropade:
– Detta borde alla ha anfört! Då skulle domstolen ha förstått att 37 miljoner bara är kaffepengar. Det är alltså landets suveränitet det handlar om, det förklarar ju graden av ert moraliska lidande! Och i slutet av sitt anförande kommer väl Bojkov föreslå att vi skall ändra konstitutionen? Men det ligger utanför den här domstolens kompetens!
Kärande Irina Gizatulina frågade ”Men vad skulle hända om Pugatjova åkte till USA och höll ett tal till försvar för fångarna på Guantanamo?”. Den frågan hänvisade domaren till USA’s president Barack Obama, ”men tyvärr kan jag inte ge er hans adress, den har jag inte”. Gizantulina berättade sedan en fasansfull historia om hur hennes femtonårige bror sett en video med Madonna på internet. Denna historia fångade domarens intresse: ”Men var var hans föräldrar?! Man borde kontakta de sociala myndigheterna. De borde fråntas vårdnaden. Det du berättar är ju, enligt Darja Dedova synsätt, ett enormt övertramp! Varför skyddar ni inte era närmaste släktingar?”
Domare Barkovskij underströk att han inte alls drev med käranden, utan att detta bara är hans ”vanliga provokativa sätt” att leda förhandlingar, för att få parterna att öppna sig ”som en fullt utslagen blomma”.
En inte mindre fasansfull berättelse än den Gizatulina berättat hade käranden Vitalij Orlovskij. Hans föräldrar skiljde sig när han var fyra år, och han fick inte växa upp i en fullvärdig familj. Domare Barkovskij sa till den 36-årige Orlovskij:
– Jag har en känsla av att era föräldrar skiljde sig långt före Madonnas konsert. /…/ Förresten, igår såg jag ett inslag på teve om Childfree-rörelsen, är inte det värre?
Orlovskij sa att han kände till Childfree-rörelsen, och började sedan, av oklar anledning, att berätta om den hemske galleristen Marat Gelman, som har ställt ut ett kors i form av en korv.
– Och så finns det andra som tycker att korven ser ut som en fallossymbol… sa domaren. Ni har mycket ledig tid, märker jag; Gelmans verk, Madonnas konserter…
Den ödmjuke och fåordige advokaten Artjom Dikarjev bad Orlovskij förklara vad som hade föranlett föräldrarnas skilsmässa. ”Var det så att en av dem tillhörde HBT-rörelsen?” frågade han, i ett försök att uttrycka sig så korrekt och neutralt som möjligt för att inte ytterligare skada sin opponents känsliga själ. Det visade sig att föräldrarna var heterosexuella, men trots det är det de homosexuella i allmänhet och Madonna i synnerhet som bär skulden för skilsmässan.
– Hur många traditionella äktenskap har fallit samman på grund av att något blivit homosexuell, och hur många har fallit samman på grund av alkohol? Hur många alkoholbolag har ni stämt? Och hur skall vi göra med de konstnärliga storverk som homosexuella konstnärer och författare åstakommit, långt före Madonna? Skall vi bränna dem på bål på torget? frågade domare Barkovskij.
– Man behöver väl inte bränna dem på torget och dra till sig uppmärksamhet, svarade Orlovskij.
– Jaha, men lite diskret så att ingen märker det, det går alltså bra, konstaterade domaren.
/…/
Det avgörande beviset som dessa moralens väktare förde fram var ett fotografi som visade hur Madonna uppträdde mot en stor bakgrundsbild på två män som kysste varandra.
– Ni som är extra känsliga ombeds att vända bort blicken från skärmen! uppmanade domaren, och fortsatte: Men hur kan ni se att de är homosexuella? Det kanske är två gamla lumparkompisar på flottans dag, som är glada över att ses igen? Som i den där gamla filmen av Eldar Rjazanov, när de träffas på fyllan: ”- Respekterar du mig? – Jag älskar dig!”
– Men inte ens Brezjnev gjorde så där med knäna när han kysste män, framhärdade Darja Dedova.
– Det där är inte bara sympati eller vänskap! understödde käranden Aleksej Kolotkin. Det är ju uppenbart passionerat! Så där skall en man kyssa en kvinna!
– Hur skall en man kyssa en kvinna? Har ni varit på Peterpaulsfästningen på flottans dag? frågade domare Barkovskij.
– Och vem vet, det kanske är konstgjord andning?, föreslog advokaten Dikarjev.
– Ståendes? invände Darja Dedova.
– Han kanske precis kvicknat till och visar tacksamhet på det sättet, parerade Dikarjev.
– Om två män kysser varandra, så är det alltså homosexuellt? Hur långt måste de gå – hur långt in, så att säga – för att det skall kunna kvalificeras som homosexuellt? frågade domaren med ett livligt intresse.
På den frågan fick han inget svar, istället visades en video med Madonnas tal. De kärande blev tvungna att erkänna att Madonna inte direkt uppmanade någon att bli homosexuell, men… om man skulle byta ut ordet homosexualitet mot narkomani, och HBT-symboliken mot bilder på sprutor, då skulle det ju vara uppenbart att sångerskan gav sitt gillande till riktigt ruskiga saker.
De svarandes advokater reagerade omedelbart. Dikarjev påminde den troende Dedova, att hon och hennes organisation driver en kampanj för att döpa om Volgograd till Stalingrad. ”Om jag bytte ut bilderna på Stalin på era plakat mot bilder på Hitler och den röda stjärnan mot ett hakkors? Skulle inte det bli samma sak?”
Den sju timmar långa rättegången avslutades med ett expertutlåtande av en psykiatriker (utlåtandet gällde inte de kärande, utan Madonnas tal) som konstaterade att Madonnas tal framhöll homosexualitet som något bra och modernt som kan göra dig populär. Dessutom fick de närvarande i rättssalen se en video som skulle bevisa att minderåriga befunnit sig i konsertlokalen. Men filmen visade mest golv och någons ben. Av bilderna att döma hade Aleksej Knjazev, som agerat kameraman, kaotiskt rusat runt bland publiken i jakt på minderåriga.
– Och vad var det där för något? frågade domaren.
– Bevis för propaganda!
– Jag tycker mest det ser ut som om er kollega förföljer barn, snäste domare Barkovskij.
Trots det totala misslyckandet (de kärande fick inga pengar av Madonna och måste nu tvärtom själva betala), så har sångerskans motståndare inte gett upp utan kommer att överklaga. Dedova hävdar att ”domaren fattade ett ogrundat beslut, för att inte komma i konflikt med bossen” (Enligt Alexandra Garmazjapova åsyftas här den rika och inflytelserika Madonna, övrs amn).
Det kan mycket väl vara så att domare Vitalij Barkovskij helt enkelt inte ville komma i konflikt med sitt eget förnuft.
