Svensk försvarspolitik ute i kylan.
INRIKES Sälen, 2013. Mike Winnerstig ger en detaljerad genomgång av moderat försvarspolitik och hur den förändrats. Några av frågorna som ställs är varför Moderaternas tidigare paradfråga riskerar att bli en kvarnsten? Vari ligger kritiken och hur trovärdig är den?
2002 stod Moderaterna bakom fyrpartiuppgörelsen om en säkerhetspolitisk ”beskrivning”, i vilken det stod att Sverige är militärt alliansfritt men också att Sverige i framtiden ska söka säkerhetspolitisk samverkan med andra. På partistämman 2003 kom så frågan om Natomedlemskap upp. Partistyrelsen sade då nej, men kördes över av partistämman som beslutade att Moderaterna skulle bejaka ett svenskt medlemskap. Partiledaren Fredrik Reinfeldt påtalade dock, direkt efter omröstningen, vikten av att hantera Natofrågan tillsammans med Finland och att detta kunde innebära att inget skulle hända i frågan på länge. Det gjorde det inte heller.
Den så kallade solidaritetsförklaringen introducerades som ny svensk säkerhetspolitisk doktrin 2009 och anger att Sverige inte kommer att vara passivt om något EU- eller nordiskt land angrips. Dessutom anges att vi förväntar oss stöd från dessa länder om Sverige angrips. Försvarsmakten fick dessutom uppgift att både kunna ge och ta emot militär hjälp i händelse av en konflikt. Principiellt var detta den största förändringen av svensk doktrin sedan 1812. Vi gick åtminstone retoriskt från neutralitet till solidaritet.
Året därpå publicerade Moderaternas försvarskommitté, som var en arbetsgrupp där bland andra den nuvarande försvarsministern Karin Enström och riksdagsledamöterna Isabella Jernbeck och Rolf K Nilsson ingick, rapporten ”Blå tankar om framtidens försvar”. Rapporten framstår som en av de bästa skrifter som kommit från partiet i säkerhetspolitiska frågor. Rapporten rekommenderade Moderaterna att ”verka för att påverka opinionen i riktning för ett svenskt medlemskap i Nato”.
2011 försökte Svensk Tidskrift sätta igång en moderat säkerhetspolitisk debatt. Där deltog bland andra Karin Enström, som då var ordförande i riksdagens utrikesutskott. Hennes inlägg betonade EU som Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform, men också Sveriges ”partnerskap” med Nato – dock utan att antyda att medlemskap vore en bättre lösning.
Isabella Jernbeck underströk behovet av svenskt Natomedlemskap. Stefan Olsson, chef för tankesmedjan Frivärld, meddelade också att listan över goda argument för ett svenskt Natomedlemskap kan göras ”hur lång som helst”. Olsson menade också att oviljan att bedriva opinionsbildning från Moderaternas sida aktivt hindrar hela frågans utveckling, eftersom socialdemokratiska myter om den gamla neutralitetspolitiken då får stå oemotsagda.
I oktober 2011 antog Moderaterna på sin partistämma en ny utrikespolitisk plattform. Den omfattade ett avsnitt om Nato, där det klargjordes att Moderaterna ”vill fördjupa Sveriges samarbete med Nato och verka för en svensk anslutning. Det ger Sverige större möjligheter att ta ansvar för och påverka en organisation som är central för vår egen och Europas säkerhet” (undertecknads fetstil).
Men efter partistämman 2011 har inte så mycket hänt på det området. I uttalande efter uttalande hävdar moderata utrikes- och försvarspolitiska företrädare antingen att det är solidaritetsförklaringen från 2009 som är den stora förändringen i svensk säkerhetspolitik. Eller, som i kommentarerna efter Natos toppmöte i Chicago 2012, att Sverige ”inte har något behov” av ett medlemskap i alliansen.
Samtidigt har den interna kritiken mot den moderata politiken eskalerat. PJ Anders Linder, politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, angrep Moderaternas försvarspolitik i sin helhet i början av september 2012. Hans analys av läget betonade ekonomiska och valtaktiska frågor. Det moderatledda finansdepartementet har angett att försvaret inte får kosta mer pengar oavsett omvärldsutvecklingen och partiledningen har bedömt att försvarsfrågorna inte är någon intressant fråga för väljarna. Därför, menade Linder, ligger inte bara politikområdet för fäfot utan drivs också inkonsekvent och inkompetent.
Mats Johansson, riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet, gick vid samma tid till hårt angrepp mot den förda försvarspolitiken i ljuset av Rysslands militära upprustningsplaner och allt mer västfientliga politik. På grund av detta krävde han ett nytänkande både vad gällde försvarets finansiering och inriktning.
Moderata riksdagsledamöter som Johan Forssell och Hans Wallmark har i sin tur bemött kritiken med att påtala de framsteg som skett inom försvarsreformens ram och att Sveriges försvarspolitik i allt väsentligt följer det som sker i andraländer i Europa, fast med bättre ekonomiska förutsättningar. Vi skär inte ned försvarsbudgeten när nästan alla andra länder gör det drastiskt, heter det.
Senare under hösten besökte Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen Sverige och konstaterade att Sverige inte kunde räkna med att bli försvarat av Nato eftersom Nato endast försvarar sina egna medlemmar. Fogh Rasmussens uttalande föranledde den tidigare moderate riksdagsledamoten Rolf K Nilsson att i Frivärld Magasin leverera en formidabel bredsida mot den moderata försvarspolitiken i sin helhet. Nilsson uttalade att Natomedlemskapsfrågan behöver drivas opinionsmässigt av partiet. Men, konstaterade han med betydande frustration: ”Frågan drivs inte”. För statsministern har det blivit en icke-fråga som han inte vill närma sig och då gör inte heller hans försvars- och utrikesministrar det.”
Kritiken kom även från andra håll. Markus Uvell, VD för Timbro, påpekade i en inrikespolitisk i Dagens Nyheter analys att intrycket av att den moderatledda försvars- och säkerhetspolitiken numera inte verkar trovärdig innebär att partier som Sverigedemokraterna kan vinna väljare från Moderaterna. Opinionsmätningar visade nämligen ett tydligt väljartapp från M till SD.
På nyårsafton 2012 sade överbefälhavaren Sverker Göranson i en intervju att det blivande svenska försvaret, när det är färdigreformerat, kan stå emot ett begränsat militärt angrepp mot en begränsad del av Sverige under ungefär en vecka. Därefter måste Sverige få stöd från andra länder och organisationer, dock inte från EU, ”det är ingen militärallians”. Hur detta stöd ska genomföras eller från vem det ska komma – samt hur det ska förberedas i fredstid – ansåg ÖB vara en politisk fråga.
Försvarsminister Karin Enström tog i ett uttalande några dagar senare inte avstånd från ÖB:s bedömning, utan menade att en sådan försvarsförmåga var rimlig ”om man jämför med hur hotbilden ser ut och hur det ser ut i våra grannländer, de har ungefär den typen av förmåga” (DN 9/1 2013). Denna kommentar ledde till en kaskad av kritiska gensvar, inte minst avseende frågan om Nato: nästan alla våra grannländer tillhör ju redan alliansen, vilket ger dem helt andra försvarspolitiska förutsättningar. Före detta försvarsminister Anders Björck (M) var en av dem som gick hårt ut mot Moderaternas politik.
Men hur mycket ligger det i denna kritik? Mot bakgrund av att försvarsreformen som inleddes under Sten Tolgfors’ ledning fått mycket beröm utomlands, både från Nato och från USA, är kritiken i Sverige anmärkningsvärd. Orsaken till att den nya försvarsstrukturen uppskattas av internationella bedömare är, skulle jag vilja påstå, inte att den är felaktigt inriktad. Visionen för försvarsmaktens nuvarande inriktning – ett professionellt, välutbildat och tekniskt välutrustat expeditionärt försvar med förmåga till både internationella insatser och territoriellt försvar av Sverige – är i sig alldeles utmärkt. De flesta andra länder i Europa av vår storlek genomför snarlika reformer.
De kritiker som hävdar att försvarsreformen lett till ett försvar som inte kan försvara landet gör sig dessutom skyldiga till en felsyn. Inga länder i Europa utom möjligen Storbritannien och Frankrike kan försvara sig själva helt och hållet ensamma. Det är därför de flesta av dem är med i en kollektiv försvarsallians.
Kritikerna glömmer också att våra ekonomiska förutsättningar omöjliggör en återgång till det gamla värnpliktsförsvaret. Att utrusta en ny värnpliktsarmé på flera hundra tusen soldater bara med modern, professionell buren utrustning (personligt vapen, skydd och övrig materiel) skulle kosta lika mycket pengar som flera nya JAS-projekt – det vill säga många tiotals miljarder kronor.
Det stora problemet för Moderaterna när det gäller försvaret ligger på det säkerhetspolitiska planet. Det enda logiska slutmålet med den nya försvarsstrukturen är att vi ingår i ett större sammanhang och försvarar oss själva tillsammans med andra och hjälper till så gott vi kan i försvaret av dem.
I praktiken innebär detta att den nuvarande försvarmaktsstrukturen och den nationella säkerhetspolitiken bara kan bli trovärdig om vi samtidigt blir Natomedlemmar. Detta är som sagt något Moderaterna som parti redan bestämt sig för. Men man vill inte driva opinion för frågan i praktisk politik. Därmed kvarstår trovärdighetsproblemet.
Detta innebär att den huvudroll som valtaktik förefaller att spela i den moderata säkerhetspolitiken kan leda till en rejäl baksmälla i nästa val. Om partiet istället kunde stå för det man redan beslutat, det vill säga att bedriva opinion för ett svenskt Natomedlemskap, skulle försvarets omställning bli begriplig och säkerhetspolitiken framstå som koherent. Som valtaktisk åtgärd vore detta sannolikt mycket bättre än den nuvarande linjen.
