Nicolas Maduro (utrikesminister och vicepresident under Hugo Chavez styre) firar segern efter valet i Venezuela. Men Maduro borde inte ropa hej för tidigt, menar hans motståndare, Henrique Capriles, som krävt att alla röster ska räknas om innan resultatet godkänns.
Presidentvalet blev mer dramatiskt än väntat och stämningen är spänd i landet. Regering och opposition hyser misstro till varandra. Där finns inget utrymme för förhandling, vilket skapar ett instabilt och rentav farligt läge. Varken Maduro eller Capriles verkar vara beredda (eller villiga) att ta itu med problemen och bilden av landet är sedan tidigare osunt ojämn – både inom och utom landgränserna.
I svenska medier fokuserade man i samband med Chavez död främst på de sörjande människorna i Venezuela och flera tidningar passade på att hylla den avlidne presidenten som nått en form av hjältestatus. Den kritiska granskningen praktiskt taget uteblev. Hur kommer det att se ut i fortsättningen?
Adam Cwejman skrev om detta i Frivärld Magasin i samband med Chavez död och konstaterade bland annat att ”Venzuelas grundläggande problem är frånvaron av riktigt tillväxt, demokratiska institutioner, oberoende rättsväsende, fattigdomsbekämpning och arbete mot korruptionen”.
Läget är dessvärre samma nu och det visas inte minst efter ett turbulent presidentval. Det finns skäl att fortsätta (kritiskt) bevaka landets utveckling.
